ebbavictoria

När man lär känna en persons insida

 När man lär känna en persons insida och inser att den är lika fin som utsidan. När bristerna är lika fina som det finaste med personen. Och att man blir glad av att bara kolla på personen för man ser det fina, personligheten. Den som gör honom till den människan man inte får nog av. Hur jordnära och givmild han är. Och när man möter varandras blickar och man blir helt varm och fylld av glädje och man bara inte kan ta bort blicken för man får inte nog. Och varje gång man skrattar tillsammans och man glömmer bort omvärlden och man önskar att det alltid förblir såhär. Hans glädje är min glädje. När hans fina händer nuddar ens hud och man blir helt bubblig inombords. När varje beröring blir speciell bara för att det är han. Och när det är mer än bara en kyss, det är han, det är hans läppar mot mina. Bara existensen gör mig varm, att en människa kan få en må bra genom att bara finnas. Det kan vara ord, närhet, blick, beröring, bara det är från honom. Ibland kan man inte sätta ord på vad man ser i en person, utan man vet bara att den personen kan ta en till en värld ingen annan kan. Bara en persons ord kan få en att känna att ingenting spelar någon roll, för så länge jag har honom, är allt bara så jävla bra och hur han alltid kan få mig så glad även i de stunder då jag verkligen inte känner för att skratta. /E

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas